Kvinnlig impotens

Översikt

Föreställningarna gällande sexuell dysfunktion (sexuell otillfredsställelse) hos kvinnor är kontroversiella, speciellt de som grundas på biologiska orsaker. American Psychological Association (APA) klassificerar kvinnlig sexuell dysfunktion som mental störning; brist på sexuell lust eller upphetsning, obehag vid samlag, förminskat blodflöde till vagina, traumarelaterad motvilja mot sex och oförmåga att få orgasm. Tidigare har psykiatriker och sexterapeuter diagnostiserat och behandlat dessa störningar och i många fall enligt de begränsade perspektiven som finns i psykiatrisk litteratur. Urologer och gynekologer behandlar nu kvinnlig sexuell dysfunktion orsakat av medicinska tillstånd som leder till nervskador och försvagat blodflöde till bäckenet och vagina.

För närvarande ser urologer, beteendevetare och psykologer på medicinska, kulturella, psykologiska och relationsorsaker till kvinnlig sexuell dysfunktion, kanske mer korrekt benämnt som sexuell otillfredsställelse. De betonar utbildning och kommunikation mellan parterna. Undersökningar visar att behandlingen bör fokusera på kvinnors psykologiska behov av att njuta av sex istället för olika hälsotillstånd. Ur denna synpunkt är sexuell otillfredsställelse ett symtom på ett intimitetsproblem där den ena eller båda parterna inte klart uttrycker sina behov.

En användbar modell för utforskning av kvinnlig sexuell respons omfattar psykiatriska, medicinska, psykologiska och fysiologiska perspektiv. För vissa kvinnor definieras dysfunktionen och otillfredsställelsen som minskat intresse för sex och oförmågan att hetsas upp eller få orgasm när de har sex. Många är otillfredsställda eftersom deras partner är oinformerad eller ouppmärksam och inte förstår kvinnlig upphetsning och dess anatomiska grund. För andra visar en medicinsk undersökning på ett fysiologiskt problem som försämrar känsligheten. Konceptet dysfunktion, eller otillfredsställelse, förblir oklart definierat.

Förekomst och utbredning

Eftersom det inte finns tillräckligt mycket pålitlig information med varierande definitioner om sexuell dysfunktion, och även normala sexuella handlingar, försvåras en klar förståelse av förekomsten av kvinnors sexuella problem.

En undersökning som gjordes av American Medical Association 1999 visar att sexuell dysfunktion påverkar cirka 43 % av alla kvinnor i USA. Ålder behöver inte vara en betydande faktor eftersom både kvinnor under 20 och över 50 upplever problem med upphetsning, orgasm och tillfredsställelse. Men det finns bevis för att den största delen av kvinnlig sexuell dysfunktion uppstår efter klimakteriet, när hormonproduktionen faller och vaskulära tillstånd blir vanligare.

Den kvinnliga sexuella responscykeln

Den kliniska definitionen på den kvinnliga sexuella responscykeln består av fyra faser av upphetsning, vilket markeras av fysiologiska och psykologiska förändringar. Den första fasen är upphetsning, vilket kan utlösas av en psykologisk eller fysisk stimulering och detta markeras med emotionella förändringar, ökad hjärtrytm, andning och vaginal uppsvällning och vätska i vaginan på grund av ökat blodflöde. Ihållande upphetsning kallas för platån, den andra fasen. Vaginan sväller upp, hjärtrytmen och muskelspänningen kan öka så länge stimuleringen pågår. Brösten sväller upp, bröstvårtorna hårdnar och livmodern sjunker. Den tredje fasen är orgasm, vilket inbegriper synkroniserade vaginala, anala och abdominala muskelsammandragningar, förlust av ofrivillig muskelkontroll och ökad njutning. Den sista fasen är återhämtningen, vilket innebär att blodet rusar iväg från vaginan, brösten och bröstvårtorna mjuknar och hjärtrytmen, andningen och blodtrycket sjunker.

En normal och frisk responscykel kan vara lika bristfälligt definierad som en dysfunktionell. Det varierar hur kvinnor upplever dessa faser. Till exempel kan vissa snabbt gå från upphetsning till orgasm och andra växlar mellan platå och orgasm flera gånger innan de når återhämtningen.

Orsaker

Orsakerna till kvinnlig sexuell dysfunktion är bristfälligt definierade. Många olika faktorer kan försämra den sexuella responscykeln, vilket kräver fysisk och psykologisk stimulering:

• Alkohol
• Ångest
• Depression
• Emotionella problem, distraherande faktorer
• Illamående
• Negativ kroppsuppfattning
• Stress

Nyligen har debatter skapat två olika medicinska perspektiv om orsakerna (och behandlingarna) för kvinnlig sexuell dysfunktion. Ett koncept som är känt som den vaskulära teorin, talar för att blodflödet minskar till bäckenregionen, på grund av olika hälsotillstånd, ålder, stress, eller hypoaktivt sexuellt behov, vilket minskar känsligheten (speciellt för klitoris), ökar torrheten och försvagar upphetsningen. Ett förminskat blodflöde förknippas med hälsotillstånd som diabetes och åderförkalkning. Detta koncept har gett näring åt kliniska undersökningar och lett till att krämer börjat produceras som ger upphov till vaskulär utvidgning, ökat blodflöde och vaskulär kongestion förknippat med upphetsningsfasen, när de appliceras. Känsligheten ökar och kan leda till upphetsning.

Ett annat koncept är hormonteorin som fokuserar på minskade nivåer av könshormoner, som estrogen och testosteron, på grund av ålder. För vissa kvinnor kan hormonbehandling leda till ökad sexuell lust. Estrogen är ett primärt kvinnligt hormon som förknippas med sexuell lust. Testosteron är ett primärt manligt könshormon som spelar roll i kvinnors sexuella utveckling och funktion, inklusive bröstens och klitoris känslighet. Vissa kvinnor upplever en minskad sexuell lust, brist på sexuella fantasier, och försvagad känslighet efter klimakteriet eller bortopererande av livmodern på grund av minskade estrogennivåer.

Andra medicinska orsaker kan vara följande:

• Cykling (långa smala sitsar förknippas med perinealt tryck och förminskad blodflöde)
• Läkemedel och mediciner; p-piller
• Rökning
• Skada på ryggraden (kan orsaka nervskador; förlamning)
• Operation (av eller nära reproduktions- och urinorganen eller buken; kan skada nerverna)
• Urininkontinens (kan orsaka förlägenhet; ett undvikande beteende)
• Vaginal atrofiering (slemhinneförtunning)

Antidepressiva medel och bezodiazepiner (fluoxetine, Prozac®, alprazolam, Xanax®) används för att behandla depression och ångest och är de mediciner som mest förknippas med könsdrift och oförmåga att få orgasm. Buproprion (Wellbutrin®, en antidepressiv medicin) skrivs ibland ut för dem som upplever läkemedelsrelaterad brist på sexuell lust. Vissa resultat visar att det återställer könsdriften. Cellgifter som används för att behandla cancer förknippas också med brist på sexuell lust. Vissa resultat visar att ett längre användande av p-piller leder till minskad könsdrift. Skada på ryggraden, bäckentrauma, och andra tillstånd som påverkar det yttre nervsystemet, som diabetes, kan försvaga den genitala känsligheten, precis som operation som omfattar bäckenbotten, urinblåsan, bukområdet och genitalierna.

Ett tredje perspektiv som skulle kunna kallas för otillfredsställelseteorin, är varken psykologisk eller medicinsk. En stor del av kvinnors sexuella dysfunktion beror inte på hormonbrist eller förminskat blodflöde i bäckenet, utan på otillräcklig genital stimulering. Det faktum att unga, friska kvinnor upplever sexuell dysfunktion styrker detta. Dålig kommunikation från båda parterna kan resultera i att män inte känner till hur de skall stimulera en kvinna så att hon blir upphetsad. Detta leder till otillfredsställande sex och kan skapa upphetsningsproblem, förlust av sexuellt intresse, depression och motvilja mot sex.

Diagnos

Psykologiska

APA, American Psychological Association, klassificerar sexuella störningar i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM IV) eftersom störningarna tenderar att avbryta de ömsesidiga relationerna och orsaka psykologisk oro. Alla störningar som listas i DSM stör på något sätt upphetsningsprocessen och den sexuella responscykeln. Även om de är kontroversiella är det den standard som används för kvinnliga sexuella problem. av många psykiatriker och läkare i USA och i andra länder.

Hypoaktiv sexuell behovsstörning kännetecknas av könsdriftsbrist. Det finns inget intresse för sex och litet stimuleringsbehov. Sexuell motvilja kännetecknas av en motvilja mot eller undvikande av sexuella förslag och sexuell kontakt. Det kan bero på sexuell eller fysisk misshandel eller trauman och kan vara hela livet. Det huvudsakliga kännetecknet på kvinnlig sexuell upphetsningsstörning är oförmåga att nå och genomföra de olika faserna i "normal" kvinnlig upphetsning. Kvinnlig orgasmstörning beskrivs som försening eller frånvaron av orgasm efter ”normal” upphetsning. Dyspareuni kännetecknas av genital smärta före, under och efter samlag. Vaginism är ofrivillig sammandragning av bäckenbottenmusklerna runt vaginan som respons på påbörjad penetrering. Sammandragningen kan göra vaginal penetrering svår eller omöjlig. Dessa störningar kan bero på personliga bekymmer och man behöver inte söka läkarhjälp för det. Man gör skillnad på störningar som varar hela livet och de som förvärvas, samt de störningar som uppkommit på grund av situation och de som förekommer alltid.

Medicinska

I fall där man misstänker ett medicinskt tillstånd som underliggande orsak, antingen det beror på otillräckligt blodflöde, nervrelaterad känslighetsförlust eller minskade hormonnivåer kan en specialist ställa en lämplig diagnos. Sexuella problem kan vara symtom på sjukdomar som kräver behandling, som diabetes, endokrinstörningar i hypotalamus-hypofys-könskörtel-axeln, och neurologiska störningar.
American Foundation of Urologic Disease (AFUD) kategoriserar APAs kriterier i dessa fyra typer av störningar:

• Hypoaktiv sexuell luststörning; inkluderar sexuell motvilja
• Sexuell upphetsningsstörning
• Orgasmstörning
• Sexuell smärta; inkluderar vaginism, dyspareuni

I motsats till APAs normer, kan dyspareuni (smärta vid samlag) diagnostiseras som ett resultat av otillräckliga vaginala vätskor, vilket kan ses som en upphetsningsstörning och behandlas som det. Smärta förknippas med återkommande hälsotillstånd, inklusive cystit.

Fysiologiska diagnostiska tester

Vaginalt blodflöde och blodfyllnad (svullnad av den vaginala vävnaden) kan mätas med vaginalt fotopletysmografi, där ett akrylfiberinstrument förs in i vagina, reflekterar ljus och mäter flöde och temperatur. Den kan inte användas för att mäta nivåer av upphetsning, t.ex. vid orgasm, eftersom den måste vara helt stilla för att mätningarna skall kunna utföras. Dessutom gör den begränsade informationen om normalt vaginalt blodfyllnad att man bara kan spekulera. Ett vaginalt pH-test som vanligtvis utförs av gynekologer och urologer för att upptäcka bakterier som orsakar vaginit, kan vara användbart. En sond förs in i vagina för mätning. Minskade hormonnivåer och försvagad vaginal utsöndring förknippat med klimakteriet orsakar ett höjt pH-väde (över 5) vilket enkelt ses med testet. En biotesiometer, ett litet cylinderformat instrument, används för att mäta känsligheten i klitoris och blygdläpparnas tryck och temperatur. Mätningarna görs innan och efter att personen sett på erotisk film och masturberat med en vibrator ungefär 15 minuter.

Behandling

Det finns tre primära typer av experimentell behandling av kvinnlig sexuell dysfunktion:

• Information om den kvinnliga anatomin, upphetsning, och respons; där blodflödet, hormonnivåerna och den sexuella anatomin är normal
• Hormonbehandling (inklusive behandling av de underliggande faktorerna)
• Vaskulär behandling (inklusive behandling av de underliggande faktorerna)

Utbildning av både män och kvinnor hur man talar om och svarar på en kvinnas psykologiska och fysiska stimuleringsbehov kan bara ske om båda parter erkänner att det finns ett problem. Beteendevetare och sexterapeuter betonar behovet för partners att undersöka den egna sexakten, inklusive förspel, samlag och att tala om sex. Sexterapeuter och psykologer kan hjälpa att förbättra kommunikationen mellan parterna.

Syftet med hormonbehandling (HRT) är att återställa de hormonnivåer som påverkas av ålder, operation eller hormondysfunktion till normal nivå och samtidig återställa den sexuella funktionen. Estrogen- och testosteronnivåerna mäts och behandlas av endokrinologer.

Sildenafil (Viagra®), används av män med erektil dysfunktion och testas nu också på kvinnor. Vissa resultat visar att det återställer könsdrift som förlorats på grund av antidepressiva mediciner. Ett av de mer kända läkemedeln heter Lovegra.